ESCRITORES



Noite Sobre Alcantara





Autor: Josué Montello
Título: Noite Sobre Alcantara, Natt Över Alcantara
Idiomas: port, deu
Tradutor: Margareta Ahlberg(deu)
Data: 29/12/2004

NATT ÖVER ALCÂNTARA

KAPITEL I

Josué Montello

Fran utsidan av huset lkste han den tunga porten av andiroba-trä, det knarrade nar han vred nyckeln i dubbla slag i laset. Sedan han tva ganger forsäkrat sig om att dörren var stängd genom att knuffa till den inat korridoren, kunde han inte lata bli att skratta at sin försiktighet. Sa manga ar i följd hade han rutinmässigt utfört samma rörelse, upprepat vad vicomten alltid gjort, att han fann sin omsorg lustig när han nu visste att han inte mer hade intresse av villan, inte heller av de ting som fanns därinne.

Han sag sig förstrött om, som skulle han tilltala den svarte, som borde sta där och vänta pa honom:

– Nu kan vi ge oss av.

Han spanade efter kreolen, som skulle bära hans koffert till mäster Ambrósios bat, men han sag varken kreol eller koffert där pa torget. Var höll den förbannade Florindo hus? Han ropade pa honom i irriterad ton och höjde rösten medan han stoppade nyckeln i bakfickan pa byxorna. Och allt han fick som svar i gatans omfangsrika tystnad var skallet fran en mycket mager och sorgsen hund, som envisades med att vakta stenportalen till Manduca Farias hus. Den väntade ständigt pa sin herre, som ocksa hade flyttat till São Luis.

Med käppen under armen sköt han upp manschetterna pa skjortan innan han tog de första stegen i riktning mot uppförsbacken. Han rättade sa till handskarna och tog tag i silverkryckan pa sin käpp. Den höga hatten gjorde hans magra gestalt ännu längre och smärtare i den rnörka igenknäppta kavajen som kontrasterade mot de vita linnebyxorna, och hans granade har spretade ut under brättet. I knapphalet en röd ros. Pa slipsens knut en vacker pärla. Och fran den ena sidan till den andra av västen löpte guldkedjan till klockan som vicomtessen skänkt honom när han atervände fran kriget.

Han hade fortfarande ett stiligt krigiskt utseende trots att det var trettio ar sen han han tog av sig majors-uniformen. Hela hans gestalt stralade där den framstod helt och fullt i eftermiddagsljuset, framförallt de svarta ögonen och det silverglänsande skägget. De sammandragna ögonbrynen, de välskräddade kläderna och den energiska gangen, det vill säga den siste adelsmannen av Alcântara, fortfarande lyckosam, med tjänare och vagn, trots ruinerna som omgav honom. Icke desto mindre hade det varit han, sonson till baronen, son till vicomten, som pa Largo da Matriz i en folksamling och mellan knallarna fran raketer, i sällskap av Bezerra de Meneses och Cunha Machado, hade tillkännagivit monarkins fall, utropandet av republiken och bannlysningen av den kejserliga familjen.

När han var högst uppe i backen och skulle ga nerför fick han syn pa Florindo, som redan befann sig i änden av gränden som gick mot Largo do Carmo. Han stannade upp ett ögonblick, log av beundran över den svarte som balanserade kofferten pa huvudet. Han sag ut som en dansör, med vänster hand pa höften och den andra handen följde, som lösgjord fran kroppen, rörelsen hos de bara fötterna. Sa gjorde kreolen en snabb krängning, med ko-reografisk lätthet, och svängde runt hörnet. Under sin sista maltid i huset, även den här dagen, hade han enträget hävdat att Florindo skulle komma med honom. Trots sina dryckesperioder, da han föll i gatan utan ork att ta sig uppför trappan, hade den svarte goda egenskaper: han var slug och en stöttepelare när det gällde att halla ordning i huset och han log med stora vita tänder utan att ge sken av de femtiosex ar han hade firat i augusti med ett rejält dryckeslag.

– Här i Alcântara känner alla mej, majorn. I São Luís är det annorlunda. Här
föddes jag, här vill jag sluta.

– Res ut ett tag. Om du inte tycker om det, sa res tillbaka.

– Det är just vad jag ar rädd för. Jag vill inte ga ner till Praia do Jacaré och
se ut som jag angrar rnig. Det är bättre att inte ge sig i väg alls.

Inte heller Manduca Farias strimmiga hund förstod sig pa att leva nagon annanstans. Och han, major Natalino, gjorde han själv det? Han tog käppen under armen, kastade en blick bakat, som var det ännu ett farväl. Där stod fortfarande hunden vid ytterdörren, med de sma ögonen halvslutna. Ingen mer pa torget. Och husen i omgivningen var tillbommade. Längre fram, under klängväxternas lövverk, ruinerna av kyrkan. Fran hörnet började det redan stupa nerat, han sag att de laga husen saknade tegel pa taken, och i ett av takskäggen spirade den oljiga ricinväxten.

– Det här gar at skogen, suckade han.

Än en gang betraktade han huset och kände att han blev rörd inför dess släta fasad och terrassen. Varför skulle han fästa sig vid det gamla huset, om där bara fanns kvar nagra gamla möbler och vicomtessens piano som var angripet av termiter? En dag kunde en kraftig vindstöt under vinterns stormar fa husets bakre del att rasa ner, eftersom väggarna redan var hotade av sprickor och sa skulle bara stengrunden bli kvar, med blinda fönster över det tomma torget.

Ensam, vad skulle han göra i det tysta Alcântara? Pa senare tid, när han atervände hem efter sina eftermiddagsturer ner till staden, blev han betryckt vid vissheten om att alla hans gamla vänner och kamrater, om de inte gett sig i väg genom att byta Alcântara mot São Luís, vilade under jorden med ett kors ovanför, i kyrkogardens övergivenhet.

Därvid kände han hur nagot snuddade vid hans högra ben, i knähöjd. Han böjde sig ner för att smeka den tigrerade hunden, som kommit för att lukta pa hans byxor, och som viftade pa sin förtorkade svans.

– Nu, nu maste du ocksa titta pa mitt hus, meddelade ban hunden.

Medan hunden fortfarande viftade med sin skrumpna svans höll han huvudet sänkt och rörde det fram och tillbaka, ögonen var sorgsna, sa skällde han pa mafa, som för att tala om att han inte tänkte ge sig i väg, och atervände till sin plats vid ytterdörren.

Natalino betraktade honom medlidsamt, noterade att han var mera dämpad och skröplig än förut och gissade att det inte skulle dröja länge förrän han lag död pa gatan med nosen mellan tassarna, som om han sov. Vad kunde han göra för hunden? Att ta honom därifran vore grymt. Be Florindo ta hand om honom? Ja, det vore det klokaste: tills han dog skulle han da atminstone ha ett ben att gnaga pa och en skal med vatten.

Sa slutligen, när Natalino kom ihag baten som väntade pa honom, började han ga gatan nerför. Varje gang han satte ner höger ben kände han mot njuren trycket av portnyckeln i byxfickan. Varför skulle han bära med sig den där nyckeln, om han inte hade planer pa att atervända till huset? Beslutsamt dök hans hand ner i bakfickan, och kastade in nyckeln pa en vissen gräsplätt till höger. När han hörde ljudet, erfor han att genom denna handrörelse hade ban befriat sig fran sitt förflutna för att börja ett nytt liv.

Han började inse att svarare än att leva, är att pa ett harmoniskt sätt, begränsa sitt liv, utan bitterhet eller protest, i fred med omvärlden som han lämnade. Alcântara med sina tömda hus, överallt samma tystnad, inget piano att spela pa, inga barn som sprang omkring och lekte, ingen röst fran nagon kvinna som sjöng vid vaggan. Istället för det lätta klappret fran negressernas sandaler vindens tjutande, sam förenade sig med de häftiga vindstötar
som skakade lövverken.
(…)

_____

Fonte: Montello, Josué. Natt över Alcântara. Aus dem Portugieschen von Margareta Ahlberg. s. l. Nordan Comunidad, s.d. p. 21-24.

NOITE SOBRE ALCÂNTARA

CAPÍTULO PRIMEIRO

Josué Montello

Do lado de fora do sobrado, ele fechou a pesada porta de andiroba, rangendo a chave na dupla volta da fechadura, e depois de experimentar, por duas vezes, se estava mesmo bem fechada, empurrando-a no sentido do corredor, não pode deixar de sorrir daquele seu cuidado. Tantos anos seguidos havia feito maquinalmente o mesmo movimento, repetindo o que sempre vira fazer o Visconde, que não podia agora deixar de achar graça na cautela com que, por distração, tornara a empurrar a porta, sabendo que não tinha mais interesse pela casa nem pelas coisas que lá ficavam.

E noutro impulso distraído, como se falasse ao preto que devia estar ali perto a sua espera:

– Agora, podemos ir.

Olhou em volta, à procura do crioulo que lhe carregaria o baú ate o barco de Mestre Ambr6sio, e não viu mais, ali no largo, nem crioulo nem baú. Onde se metera o diabo do Florindo? Chamou por ele, em tom irritado, alteando a voz, enquanto recolhia a chave da porta ao bolso traseiro da calca, e tudo quanto ouviu, como resposta, no silencio espaçoso da rua, foi o latido de um grande cão rajado, muito magro e triste, que teimava em guardar o portal de pedra da casa do Manduca Faria, sempre a esperar pelos donos, que também já se tinham mudado para São Luis.

De bengala sobraçada, puxou os punhos da camisa, antes de dar os primeiros passos no sentido do alto da ladeira; depois, segurando as luvas, empunhou a bengala pelo castão de prata. 0 chapéu alto tornava mais esguia a sua figura magra, de derramados cabelos grisalhos, abotoada num casaco escuro que contrastava com a alvura da calça de brim. Na botoeira, uma rosa vermelha. Por baixo do laço da gravata, uma vistosa pérola. De um lado a outro do colete, enfeitando o peito erguido, corno que exibia a corrente de ouro do relógio que a Viscondessa lhe tinha dado quando voltara da guerra.

Afinal deu de andar, pisando firme e cheio. Tinha ainda um belo ar marcial, a despeito de já fazer trinta bons anos que despira a farda de Major. Toda a sua figura resplandecia, batida em cheio pela luz da tarde, sobretudo os olhos negros e a barba prateada. De sobrancelhas contraídas, a roupa bem talhada e o passo enérgico, dir-se-ia o derradeiro fidalgo de Alcântara, ainda pr6spero, com criados e carruagem, por entre as ruínas que o cercavam. No entanto, havia sido ele, precisamente ele, neto de Barão, filho de Visconde, quem anunciara no Largo da Matriz., entre os vivas do povo e o estampido dos foguetes em companhia do Bezerra de Meneses e do Cunha Machado, a queda da Monarquia, a proclamação da Republica e o banimento da família imperial.

Do topo da ladeira, antes de começar a desce-la, avistou afinal o Florindo, já quase ao fim do beco que ia dar no Largo do Carmo. Parando um momento, voltou a sorrir, admirando o andar ligeiro do preto com o baú equilibrado na cabeça. Parecia um bailarino, com a mão esquerda no quadril e a outra acompanhando o movimento dos pés descalços, afastada do corpo. E nisto o crioulo deu uma volta rápida, com a leveza perfeita de um passo coreográfico, desaparecendo na dobra da rua.

No correr de seu ultimo almoço no sobrado, ainda naquele dia; tornara a insistir com o Florindo, querendo levá-lo consigo. Apesar das carraspanas que espaçadamente tomava, deixando-se cair na calçada da rua, sem forças para subir os degraus da escada, o preto tinha qualidades: era ladino, e pau para toda obra nos arranjos da casa, sempre a reluzir os grandes dentes alvos, sem aparentar os cinqüenta e seis anos que havia comemorado em agosto com uma vasta bebedeira.

– Aqui em Alcântara todo mundo me conhece, Seu Major. Em São Luis é diferente. Nasci aqui, aqui quero acabar.

– Vais por uns tempos. Se não gostares de lá, voltas.

– É disso que eu tenho medo. Não quero descer na Praia do Jacaré com cara de arrependido. Melhor não ir.

Também o cão rajado do Manduca Faria não saberia viver em outro sugar. E ele, Major Natalino, saberia? Tornou a sobraçar a bengala, olhou em volta, como em nova despedida. Lá estava ainda o cão junto ao portal, a acompanhá-lo com os olhinhos entrefechados. Ninguém mais no largo. Em redor, as casas fechadas. Adiante, sob a ramagem das trepadeiras, os escombros da igreja. A meia-morada da esquina já começara a cair, com o teto destelhado, os caibros à mostra, e um pe de mamona a crescer numa das pontas da cumeeira.

– Isto vai mal – suspirou.

E fixou mais uma vez a vista no sobrado, sentindo que se emocionava ante a sua fachada lisa e o seu mirante. Por que haveria de apegar-se à velha casa, se ali só restavam uns velhos trastes e o piano da Viscondessa atacado pelo cupim? Mais dia, menos dia, ao golpe de uma rajada mais forte dos vendavais de inverno, toda a parte traseira do sobrado, já ameaçada pelas rachaduras das paredes, podia vir abaixo, para apenas restar a frontaria de pedra, com as janelas cegas sobre o largo deserto.

Sozinho, que ficava fazendo no silencio de Alcântara? Ultimamente, pelo quebrar da tarde, nas suas voltas na cidade, regressava ao sobrado com a certeza opressiva de gue quase todos os seus velhos amigos e companheiros, se não tinham ido embora, trocando Alcântara por São Luís, jaziam debaixo da terra, com uma cruz por cima, no abandono do cemitério.

E nisto sentiu que lhe roçavam a perna direita, à altura do joelho. Depois do susto, abaixou-se para afagar o cão rajado, que viera farejar-lhe as calças, sacudindo a cauda murcha.

– Agora, terás de olhar também o meu sobrado.

Sempre sacudindo a cauda, o cão rodeou-o de cabeça baixa, os olhos tristes, depois latiu a esmo, como a dizer-lhe que não fosse embora, e volveu ao seu lugar junto ao portal.

Compadecido, Natalino seguiu-o com a vista, notando-lhe ainda mais a expressão vencida e trôpega, e adivinhou que não tardariam a dar com ele morto, naquele mesmo trecho de calçada, o focinho entre as patas, como adormecido. Que podia fazer pelo cão? Tirá-lo dali seria uma crueldade. Recomendar ao Florindo que cuidasse dele? Sim, era o mais acertado: pelo menos, até morrer, teria ao pé de si um pedaço de osso e um caneco de água.

Em seguida, lembrando-se do barco que estaria já à sua espera, Natalino começou a descer a ladeira. E a cada passo da perna direita, que o declive da rua favorecia, sentia contra o rim a pressão da chave da porta no bolso da calça. Por que levar consigo aquele trambolho, se não tinha pianos de voltar ao sobrado? E mergulhando no bolso traseiro a mão resoluta, arremessou a chave incomoda por cima de um tufo de mato cerrado, no terreno baldio à sua direita. Ao ouvir-1he o tinido, logo depois, experimentou a curiosa sensação de que, nesse gesto, se libertava de seu passado, para viver novo destino.

Ele começava a reconhecer que, mais difícil do que viver, é saber encerrar harmoniosamente a vida, sem azedumes nem resmungos, em paz com o mundo que ficaria para trás. Alcântara, com a seqüência de suas casas vazias, como que o oprimia e esmagava. Por toda parte, nas ruas retilíneas, o mesmo silencio, sem um piano a tocar, sem correrias de meninos, sem uma voz de mulher cantando ao embalo da rede. Em vez do pleque-pleque das sandálias das negras nas calçadas, o uivo do vento, longo, esfuziante, misturando-se ao ruído das ramagens que a rajada fresca sacudia.
(…).

____

Fonte: Montello, Josué. Noite sobre Alcântara. Rio de Janeiro: Nova Fronteira, 1984. Cap. 1. p. 19-23.



Voltar ao topo